Var det verkligen värt det?!
Ögonen svider efter gårdagens Grey´s Anatomymaraton. Har man väl lagt sej ner, stoppat i skivan ´å krypt till rätta, så är det omöjligt att bryta kl tio ´å blunda. Det är just där problemet ligger; hela Grey´s är bra och därför fick skönhetssömnen lida inatt ... Hoppas nu på att Skinkmacka ´å Chai latte ska ge mej en energifylld start på denna onsdag ... Knappast.
Idag är det dags igen, har slutat räkna tiotalen och är så trött på det. Fast denna behandlingsperioden är den mest positiva någonsin. Här kan man skymta framsteg och möjligtvis hoppas på en relativ förbättring, kanske tillomed kan börja ägna mej åt sådant jag verkligen vill igen. Men, ja jag vet, aldrig mer gymnastiken. Det är jag nog redan för gammal för i alla fall, men något annat som ligger nära och som får mej att uppleva den härliga kroppskontroll som de där jäkla volterna ´å skruvarna gjorde. Shit, blir så arg .... Var det verkligen värt det? Men för livet ... Det är en fråga jag ofta har ställt inom mej och nu börjar jag nog mogna i mitt resonemang och även komma till insikt att jag borde nog har lagt allt på hyllan redan efter andra kraschen, men icke sa nicke. Det finns en viss magisk kraft inom gymnastiken. Har du en gång börjat, så kan du inte sluta, oberoende på hur många fysiska faktorer och närstående som skriker till en att slänga in handuken.
Idag börjar jag läka, men det svider fortfarande. Jag hade och har så mycket mer att utmana, kämpa och ge. Visserligen ligger det ett antal välförtjänta guld i byrålådan, men var jag tvungen att plantera ett så pass djupt att jag efter 7 år fortfarande inte kan använda kroppen som jag önskar. Jag spyr på rehabilitering, nålar, fot, rygg- och knäövningar. Det är så fruktansvärt surt och jag är glá som "slipper" det idag. Eller ja, slipper ´å slipper, jag måste inte, men jag borde.
Tillbaka till frågan; om det verkligen var värt det? Ja, det tycker jag. Jag är uppväxt i umgänge mé träningskompisar, ägnat stor del av min fritid till det och spenderat tidiga mornar och långa eftermiddagar där. Det är gymnastiken som lagt grunden till den person jag är idag. Mina värderingar, min kämparglöd och målmedvetenhet. Trots att skador nöter negativt i fysiskt perspektiv, så har jag en grundstyrka och kroppskontroll som ingen kan ta ifrån mej helt. Jag ångar inte en sekund av min uppväxt med gymnastiken. Jag älskade det och älskar det fortfarande.
Längtar tills jag kan träna som normala människor, men det lär la hända snart, inom en relativ framtid! Jag håller tummar och tår, sliter på gymmet och kämpar tills jag är i mål!
Got to go "Knäckas" ....
Tjingtjong
Idag är det dags igen, har slutat räkna tiotalen och är så trött på det. Fast denna behandlingsperioden är den mest positiva någonsin. Här kan man skymta framsteg och möjligtvis hoppas på en relativ förbättring, kanske tillomed kan börja ägna mej åt sådant jag verkligen vill igen. Men, ja jag vet, aldrig mer gymnastiken. Det är jag nog redan för gammal för i alla fall, men något annat som ligger nära och som får mej att uppleva den härliga kroppskontroll som de där jäkla volterna ´å skruvarna gjorde. Shit, blir så arg .... Var det verkligen värt det? Men för livet ... Det är en fråga jag ofta har ställt inom mej och nu börjar jag nog mogna i mitt resonemang och även komma till insikt att jag borde nog har lagt allt på hyllan redan efter andra kraschen, men icke sa nicke. Det finns en viss magisk kraft inom gymnastiken. Har du en gång börjat, så kan du inte sluta, oberoende på hur många fysiska faktorer och närstående som skriker till en att slänga in handuken.
Idag börjar jag läka, men det svider fortfarande. Jag hade och har så mycket mer att utmana, kämpa och ge. Visserligen ligger det ett antal välförtjänta guld i byrålådan, men var jag tvungen att plantera ett så pass djupt att jag efter 7 år fortfarande inte kan använda kroppen som jag önskar. Jag spyr på rehabilitering, nålar, fot, rygg- och knäövningar. Det är så fruktansvärt surt och jag är glá som "slipper" det idag. Eller ja, slipper ´å slipper, jag måste inte, men jag borde.
Tillbaka till frågan; om det verkligen var värt det? Ja, det tycker jag. Jag är uppväxt i umgänge mé träningskompisar, ägnat stor del av min fritid till det och spenderat tidiga mornar och långa eftermiddagar där. Det är gymnastiken som lagt grunden till den person jag är idag. Mina värderingar, min kämparglöd och målmedvetenhet. Trots att skador nöter negativt i fysiskt perspektiv, så har jag en grundstyrka och kroppskontroll som ingen kan ta ifrån mej helt. Jag ångar inte en sekund av min uppväxt med gymnastiken. Jag älskade det och älskar det fortfarande.
Längtar tills jag kan träna som normala människor, men det lär la hända snart, inom en relativ framtid! Jag håller tummar och tår, sliter på gymmet och kämpar tills jag är i mål!
Got to go "Knäckas" ....
Tjingtjong
Kommentarer
Trackback
